Reklam och annat surr

Reklam

Har alltid funnits i olika former och påverkat oss i någon grad. När jag läste reklam och media i mitten av 90-talet befann vi oss precis i början av denna explosion! Några nya kanler dök upp och blev tillgängliga för somliga. De som bodde väldigt centralt, och/eller de som hade mycket pengar och kunde köpa sitt tevetittande. Oftast är pengar och centralt boende en fördel, men att påstå att det var någon form av privilegium att plötsligt få tillträde till ztv är bara larvigt. Men där i början av 90-talet var det häftigt och nytt och det var där trenderna föddes. Alla ville bli programledare och man hängde inte med i diskussioner längre. Några år senare började hela internethysterin.

Det här är historia nu, liksom 1900-talet var historia när jag gick i skolan. Jag är inte vidare intresserad av statistik. För mig är det siffror på papper, men när jag var ung var påståendet att 1900-talet var århundradet där det mesta skett i utveckling och uppfinningar. Jag tänker revolutionerande saker. Bilar, "bärbara" telefoner, telefoner! Datorer. Men vi vet inte hur det här århundradet slutar. Vi har blivt så vana vid snabba utvecklingar att inget längre är en ny upptäckt, det är bara en uppgradering av det vi hade innan.

Och vi blir aldrig nöjda. Allt ska vara mindre i format, väga mindre, och vara snabbare. Vi måste vara anträffbara 24 timmar om dygnet, och vart i världen man än befinner sig. Underlättar det verkligen tillvaron? I all den här media och teknink finns de stora pengarna att tjäna. Via din produkt, om den är fantastisk, eller så är det reklambranchen som vinner på att marknadsföra dig.

Jag minns busskuerna där reklam för H&M slog på stort med lättklädda flickor. Vem kom på den idén? Vackra flickor har väl aldrig sålt något? Men vi konsumenter beter oss som att vi aldrig sett en kvinna i underkläder förr. Män vill ha. De flesta kvinnor vill ha, och de flesta kvinnor som påstår att de skulle sparka en sådan tjej ur sängen ljuger! Men kvinnor vill mest ha produkten. De handlar, och om inte så handlar pojkvän/älskare/man . Har kvinnan tur handlar alla tre?

Min stora fråga i det här inlägget är hur man kommer fram till vissa resultat i marknadsföringen av sina produkter, samt hur vi konsumenter tänker när vi faller för den här reklamen.

Min slutsats här, om man inte orkat läsa hela texten, och det som står mellan raderna, är att vi blivit så vana av att reklamen strömmar till oss att vi oftast inte märker att det är reklam. De där stora affischerna på Anna Nicole Smith i underkläder i busskurer är borta. Allt är mycket tydligare nu, men ändå mer subtilt. Jag förstår att reklambranchen har det tufft i all konkurens. Men jag förstår inte vilka tester produkter genomgått för att få påstå resultatet som ett faktum. Vad är det för skillnad på en dagcreme och en nattcreme? Kommer det lunchcremer snart? Foundation har också kommit med tidangivelse och lovar att produkten håller 24 timmar. Det gör den inte, men vem vågar klaga? Om du med säkerhet vet att din foundation inte håller i 24 timmar måste du ha gjort en väldans massa bus, eller inte tvättat dig. Deodoranter håller upp till 36 timmar. Samma sak? Om du inte duschar på några dagar så kanske du inte luktar amrsvett, men du sprider garanterat andra odörer omkring dig, och vem går fram till dig och säger att du luktar illa? Om ni tänker efter finns det många produkter som lovar en effekt i en viss tid. Tänk också efter om ni väljer den produken framför någon annan, och varför.

Viss reklam tjänar alla på. Historiens mest lönsamma kampanj, vad jag vet, är Benneton. Deras reklamkampanjer var så provokativa att de i budgeten räknade in vad de kommer få betala ut i böter för stämningar.

Den som har ett existerande lab, eller testpersoner, hör av er! Jag går gärna runt och luktar illa några dagar om jag får betalt. Jag vet inte hur sällan jag städar, men jag kan städa med era produkter om jag får betalt. Jag kan äta vad ni vill, om jag får betalt. För allt handlar väl just om det? Pengar. Jag mår illa av tanken att allt som driver oss nu är girighet, och få in mer pengar än man kan göra av med. Självklart är jag inte bättre än någon annan. Mina pengar vill också föröka sig. I mitt fall är det vad det är, och det vet ni som känner mig. Men jag vill att alla som stressar över karriär och pengar stannar upp och ifrågasätter vad som är viktigast i längden. Mål-relation-självrespekt?

Plötsligt vaknar man en dag och inser att man inte sovit, och allt man vill är att få somna igen.

//E

vargdebatt...

Jag kan ingen statistik, siffror saknar helt betydelse i verkligheten. Nu ifrågasätter jag varför jägare vill bli av med varg och lo. De är en fara för hundarna? Vilka hundar? Aha, jakthundar. Varför jagar man? Från början för att reglera det naturen inte kunde. Med vargarnas och lodjurens återhämtning kommer naturen snart kunna relglera det där själv. Varför kommer de vilda djuren närmare oss? För att vi skövlar skogar och bygger ut, och de har ingenstans att ta vägen längre. Hur många klagar egentligen över söta rådjur som tuggar i trädgården? Nej, det är bara vackert. Vart tar rovdjuren som äter de där vackra råddjuren vägen? Jo, de följer efter. Hur många hundar dör i jakt för att någon i jaktlaget skjuter ihjäl dem, och hur många dör i en rovdjursattack?
Ja, vargar, lodjur,björnar, är farliga djur. Men hur ofta angriper de människan? Och varför? För att skydda sitt revir. Den instinkten har vi människor också. Den lugnaste, stabilsaste, emotionellt kontrollerade människan, vad händer när hennes nära blir hotade? Hon slåss för sitt och sin närastes liv. Men vi vill inte frivilligt gå in i en strid med en björn. Det vill inte björnen heller. Kommunikation.
Jaktlagen fäller sin kvot på en dag eller två. Så hur mycket har vargen tagit? De jagar för att de är hungriga, och de äter sig mätta. Vi jagar för att det är en sport, en hobby, en semester en gång om året. Och det är en laglig sport i Sverige att få gå ut och för skojs skull döda. Och kan någon förklara för mig var i själva sporten ligger, i att smyga på att djur och skjuta det till döds? Oh så manligt och tufft. Visst. Jaga, döda din föda, slakta den och ät den, men kom aldrig och säg att det är en spänning och en kamp mellan dig och djuret. Om det är en rättvis kamp så står du utan vapen. Har du någonsin sett en älg med ett ett skjutvapen? Ni ska smyga er på "djuret" och dräpa det med era egna händer. Om ni gör det, så är det på lika villkor. Klarar ni det, så är det på rättvisa grunder.
Varför värnar vi inte om våra djur? Det finns andra djur som gör mer skada än rovdjuren. Hur många hundar dör av huggorm per år, och hur många dör av en vargattack?
Vargar och lodjur vill bara vara för sig själva. De kommer närmare för att vi tränger in på deras områden. Vi matar rådjuren på våra tomter. Vilka djur äter rådjur? Efterfrågan och tillgång, det kan vi människor.
Så, om våra rovdjur hade tillgång till vapen? Om våra vargar anföll en människa i flock? Vi kan inte förhandla med de här individerna på en rättvis grund. Och ingen , kan säga att jakt är en sport. I varje sport jag känner till, möter man ett mostånd. Om du kan övertyga mig att jakt på djur är på samma villkor, och att djuret ifråga har samma möjlighet att döda dig, som du har djuret, så lyssnar jag. I annat fall anser jag att det är kallt mördande.
//E

Vänskap för mig

Människor kommer och går. Det är bara sanna vänner som stannar kvar.Kanske tänker man inte på det, men det passerar så många genom livet, varje dag. De står före eller efter dig i kön på Ica. De går förbi dig på cykelbanan. Du möter dem när du kör bil. Vad är det som gör att du registerar vissa när andra går dig obemärkt förbi? Varför träffas två människor och blir vänner?
Återigen vill jag knyta min åsikt till djurens värld. De enkla instinkterna som de flesta av oss inte har kvar i det medvetna men ändå vet finns där. Vi söker människor att kommunicera med. Vi är flockdjur. När någon fångar vårt intresse mäter vi dem, omedvetet. Det första vi ser är kön. Sedan uppskattar vi en ålder. Vi studerar hur hon rör sig, hur hon talar, hur hon är klädd. Vi gör oss en uppfattning om huruvida hon passar in i flocken. Men vi letar efter olika personligheter. Ledartypen vill ha personer som lätt faller in i ledet. Liggar man i mitten vill man ha personer man har något gemensamt med, men som också kan tänkas bli en bra motståndare. Befinner man sig längst ner i hierakin söker man en stark ledare. Någon som kan tala om för dig när du gör fel, näst intill förödmjuka dig i vissa sammanhang, men somdu vet står där och backar upp dig när du behöver stöd.
Alla människor man träffar, på riktigt träffar, bildar man sig en uppfattning om. Den kanske är fel, i allmänhet, men det är vad du känner som är viktigt. Det är vad ni känner. Familj och släkt borträknat, så finner man sig i en roll när man socialiserar med andra. Man behöver andra. I olika stadier av sitt liv, söker man sig till olika sinnade människor. Dem vi hade så mycket gemensamt med en gång i tiden, hur många vet vi vad de heter i efternamn?
Men vi blir äldre, och klättrar upp några steg. Vi blir lite mer varsamma på vilka vi släpper in i flocken. De där nya måste verkligen ha något att bidraga med. Vi glömmer att alla har något speciellt och unikt. Men instinktivt känner vi det och dras till ett mönster vi skapat någon gång för länge sedan.
Vi har alla vänner. Men vilka är våra vänner? Klasskompisar från förr? Ytliga bekantskaper man skaffat sig genom "gemensamma vänner"? Vem kan du ringa när du har slut på socker? Vem kan du ringa när världen rasar? Vem kan ringa dig efter 3 år och du svarar, och allt är som om det var igår? Alla har sin plats och sitt syfte. Det är de där som ringer dig efter 3 år och egentligen inte har något att säga, som är vänner för mig. Du eller de har lämnat flocken för länge sedan. Det handlar inte om en plats och ett syfte. Det handlar om känslor. Det handlar om att vissa personer uppfyller ett syfte för en tid, men alla människor förändras, utvecklas åt olika håll och behöver helt andra egenskaper hos andra. Det handlar om de människor som kommit in i ens liv, och berört. Försvunnit och hittat tillbaka. De människor som utvecklat sig själva, kommit vidare, men ändå finner dig som vän, och du dem. Människor vi lär av hela livet, och inte enbart för en stund. Det är vänskap för mig.

//E

Framgång för mig

Jag är inte politisk för att jag har en åsikt. Eller så har jag en åsikt och är därmed politisk?
Jag har valt att inte engagera mig i saker andra sköter bättre. Varje enskild individ har något de är duktiga på, och brinner för. Jag brinner inte för politik. När jag tänker politik blir jag inte ens halvljummen. Vad jag brinner för, är att alla ska hitta det där de kan och vill göra med sina liv. Som jag sagt tidigare, är jag helt övertygad om att alla har något att bidraga med. Om man inte hittar det, eller väljer att låta bli är helt upp till var och en.
Jag har känt musiker med enorm talang som ändå inte lyckats. Vad jag menar med lyckats är att få framföra sitt budskap i en form som passar. Att få nå ut till människor och verkligen säga det man vill. Förmedla en känsla. I grund och botten är det vad vi alla strävar efter. Kommunikation. Vi behöver den. Framgång är inte i huvudsak att ta världen med storm genom listettor, musik och film. Eller att tjäna mycket pengar. Att bli ett berömt namn och ansiskte. Att lyckas för mig, är att nå en balans i livet där allt känns bra. Vi har olika mål och förutsättningar. Vi har olika behov, samtidigt som vi egentligen behöver precis samma saker. För att överleva behöver vi föda. Vi behöver föröka oss. Vi behöver sömn. Det är det grundläggande. Men vi behöver också en partner, eller en familj. Vi behöver stöd och värme ,intimitet. Vad jag vill säga, är att hur talangfull man än är, kan man inte bara leva genom konsten. Ta väl vara på er talang, men låt er alltid minnas vilka som står bakom, och vilka ni fått inspirationen ifrån.
Att han en vision är sunt. Sträva efter det du vill med ditt liv. Det DU vill. Om du önskar det stora genombrottet inom populärkultur, eller om du önskar för en familj...det som är viktigt för dig är det enda som betyder något. För att bli en lagspelare måste man känna till sina egna styrkor och svagheter. Och innan man når dit, måste man börja följa sina egna mål. Harmoni. Balans. Finner man det har man lyckats. Det är framgång för mig.

Jag som vågade vägra bloggandet, så länge. Så sker valet 2010

Hur kan det vara så svårt att förstå att vi måste samarbeta? Livet är en lagsport där vi behöver varandra. Alla har något att bidraga med som gynnar laget och för oss alla framåt. De där sololirarna som tar bollen i egna händer och vägrar släppa den ifrån sig, gör visserligen snygga hyllade mål, men vad händer när han blir skadad? Vi hatar. Och min fråga är i huvudsak, varför? Vi har ingen anledning att hata. Vi slåss inte för rätten att föröka oss, eller för tillgång till mat. Vi slåss pågrund av oense, och vi som det vackert heter är en högt utvecklad ras, kan inte lösa våra personliga problem en mot en, spänna ut fjädrar eller stångas tills en kapitulerar, nej vi måste hata så mycket och smitta av oss till andra, och hata i en stor grupp, och gå ut i krig. Det är hudfärg och religion. Det är pengar och fattigdom. Det är tillochmed frisyer och märken på kläder.

Så händer det där vi inte kan råda över. Naturkrafter som slår ner och ödelägger stora områden. Då minsann är vi enade. Det skickas pengar och medicin, och tusentals människor hjälper till med det de kan. Allt från att skänka kläder till att åka och plåstra om skadade människor. Måste det verkligen till en naturkatastrof för att påminna oss människor att vi egentligen är sympatiska och vårdande, och jobbar bäst tillsammans?

Vissa hävdar att vi står över djuren, andra är mer medvetna om vad vi kallar evolution. Hur vi än som individ väljer att se på det, har vi mycket att lära från djurriket. Många arter dör ut, för att vi jagar dem, eller för att det inte längre finns tillgång till föda. Djuren kommer närmare vårt samhälle när vi skövlar skogar. Inga djur är dock utrotningshotade för att de giver sig på varandra. Vi har samma överlevnadsinstinkt som djur. Vi kämpar in i det sista för att försvara oss själva och vår familj. Skillnaden är att djuren aldrig behöver skydda sig från varandra. Nu skriker en massa människor att vissa djur måste skydda sina barn från deras fäder, men det ingår i deras överlevnadsinstinkt. Honan är inte redo att paras igen förrän barnen är självständiga/döda. Var ingår det i vår överlevnad att vi måste döda andra människor? När blev hatet så stort? Det är onödigt att gå in på detajer om förintelsen. Dels för att det är en sådan tragedi men också för att andra människor har mer att säga om hela den historien. Människor som var med. Men vi dödade kallt människor och eller lät dem lida på sätt som inte går att föreställa sig. Vi utrotade inte farliga djur, eller skadedjur, vi utrotade oss själva. Jag har hört rasister som sagt att man inte ska blanda raser. Inte vita med svarta osv. Och de har som exempel att man ju inte parar hund och katt. Hund och katt är inte olika raser, det är olika arter, om någon inte vet det. Ingen rasist som råkar ha en blandrashund? Fy dig isåfall, du står inte upp till din egen  ideologi.

Sverige har enligt vissa historieböcker hållt sig lika neutralt som Schweitz. Enligt andra har vi hjälpt tyskarna. Det kan bara de inblandade svara på. Personligen har jag alltid trott att jag  lever i  ett neutralt och ganska fördomsfritt land. Nu börjar jag bli rädd att jag haft fel. Evolutionen kommer fortgå, men den verkar röra sig i en utveckling för människans del, som skrämmer mig.

//E