Människor kommer och går. Det är bara sanna vänner som stannar kvar.Kanske tänker man inte på det, men det passerar så många genom livet, varje dag. De står före eller efter dig i kön på Ica. De går förbi dig på cykelbanan. Du möter dem när du kör bil. Vad är det som gör att du registerar vissa när andra går dig obemärkt förbi? Varför träffas två människor och blir vänner?
Återigen vill jag knyta min åsikt till djurens värld. De enkla instinkterna som de flesta av oss inte har kvar i det medvetna men ändå vet finns där. Vi söker människor att kommunicera med. Vi är flockdjur. När någon fångar vårt intresse mäter vi dem, omedvetet. Det första vi ser är kön. Sedan uppskattar vi en ålder. Vi studerar hur hon rör sig, hur hon talar, hur hon är klädd. Vi gör oss en uppfattning om huruvida hon passar in i flocken. Men vi letar efter olika personligheter. Ledartypen vill ha personer som lätt faller in i ledet. Liggar man i mitten vill man ha personer man har något gemensamt med, men som också kan tänkas bli en bra motståndare. Befinner man sig längst ner i hierakin söker man en stark ledare. Någon som kan tala om för dig när du gör fel, näst intill förödmjuka dig i vissa sammanhang, men somdu vet står där och backar upp dig när du behöver stöd.
Alla människor man träffar, på riktigt träffar, bildar man sig en uppfattning om. Den kanske är fel, i allmänhet, men det är vad du känner som är viktigt. Det är vad ni känner. Familj och släkt borträknat, så finner man sig i en roll när man socialiserar med andra. Man behöver andra. I olika stadier av sitt liv, söker man sig till olika sinnade människor. Dem vi hade så mycket gemensamt med en gång i tiden, hur många vet vi vad de heter i efternamn?
Men vi blir äldre, och klättrar upp några steg. Vi blir lite mer varsamma på vilka vi släpper in i flocken. De där nya måste verkligen ha något att bidraga med. Vi glömmer att alla har något speciellt och unikt. Men instinktivt känner vi det och dras till ett mönster vi skapat någon gång för länge sedan.
Vi har alla vänner. Men vilka är våra vänner? Klasskompisar från förr? Ytliga bekantskaper man skaffat sig genom "gemensamma vänner"? Vem kan du ringa när du har slut på socker? Vem kan du ringa när världen rasar? Vem kan ringa dig efter 3 år och du svarar, och allt är som om det var igår? Alla har sin plats och sitt syfte. Det är de där som ringer dig efter 3 år och egentligen inte har något att säga, som är vänner för mig. Du eller de har lämnat flocken för länge sedan. Det handlar inte om en plats och ett syfte. Det handlar om känslor. Det handlar om att vissa personer uppfyller ett syfte för en tid, men alla människor förändras, utvecklas åt olika håll och behöver helt andra egenskaper hos andra. Det handlar om de människor som kommit in i ens liv, och berört. Försvunnit och hittat tillbaka. De människor som utvecklat sig själva, kommit vidare, men ändå finner dig som vän, och du dem. Människor vi lär av hela livet, och inte enbart för en stund. Det är vänskap för mig.
//E
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar