Vänskap för mig

Människor kommer och går. Det är bara sanna vänner som stannar kvar.Kanske tänker man inte på det, men det passerar så många genom livet, varje dag. De står före eller efter dig i kön på Ica. De går förbi dig på cykelbanan. Du möter dem när du kör bil. Vad är det som gör att du registerar vissa när andra går dig obemärkt förbi? Varför träffas två människor och blir vänner?
Återigen vill jag knyta min åsikt till djurens värld. De enkla instinkterna som de flesta av oss inte har kvar i det medvetna men ändå vet finns där. Vi söker människor att kommunicera med. Vi är flockdjur. När någon fångar vårt intresse mäter vi dem, omedvetet. Det första vi ser är kön. Sedan uppskattar vi en ålder. Vi studerar hur hon rör sig, hur hon talar, hur hon är klädd. Vi gör oss en uppfattning om huruvida hon passar in i flocken. Men vi letar efter olika personligheter. Ledartypen vill ha personer som lätt faller in i ledet. Liggar man i mitten vill man ha personer man har något gemensamt med, men som också kan tänkas bli en bra motståndare. Befinner man sig längst ner i hierakin söker man en stark ledare. Någon som kan tala om för dig när du gör fel, näst intill förödmjuka dig i vissa sammanhang, men somdu vet står där och backar upp dig när du behöver stöd.
Alla människor man träffar, på riktigt träffar, bildar man sig en uppfattning om. Den kanske är fel, i allmänhet, men det är vad du känner som är viktigt. Det är vad ni känner. Familj och släkt borträknat, så finner man sig i en roll när man socialiserar med andra. Man behöver andra. I olika stadier av sitt liv, söker man sig till olika sinnade människor. Dem vi hade så mycket gemensamt med en gång i tiden, hur många vet vi vad de heter i efternamn?
Men vi blir äldre, och klättrar upp några steg. Vi blir lite mer varsamma på vilka vi släpper in i flocken. De där nya måste verkligen ha något att bidraga med. Vi glömmer att alla har något speciellt och unikt. Men instinktivt känner vi det och dras till ett mönster vi skapat någon gång för länge sedan.
Vi har alla vänner. Men vilka är våra vänner? Klasskompisar från förr? Ytliga bekantskaper man skaffat sig genom "gemensamma vänner"? Vem kan du ringa när du har slut på socker? Vem kan du ringa när världen rasar? Vem kan ringa dig efter 3 år och du svarar, och allt är som om det var igår? Alla har sin plats och sitt syfte. Det är de där som ringer dig efter 3 år och egentligen inte har något att säga, som är vänner för mig. Du eller de har lämnat flocken för länge sedan. Det handlar inte om en plats och ett syfte. Det handlar om känslor. Det handlar om att vissa personer uppfyller ett syfte för en tid, men alla människor förändras, utvecklas åt olika håll och behöver helt andra egenskaper hos andra. Det handlar om de människor som kommit in i ens liv, och berört. Försvunnit och hittat tillbaka. De människor som utvecklat sig själva, kommit vidare, men ändå finner dig som vän, och du dem. Människor vi lär av hela livet, och inte enbart för en stund. Det är vänskap för mig.

//E

Framgång för mig

Jag är inte politisk för att jag har en åsikt. Eller så har jag en åsikt och är därmed politisk?
Jag har valt att inte engagera mig i saker andra sköter bättre. Varje enskild individ har något de är duktiga på, och brinner för. Jag brinner inte för politik. När jag tänker politik blir jag inte ens halvljummen. Vad jag brinner för, är att alla ska hitta det där de kan och vill göra med sina liv. Som jag sagt tidigare, är jag helt övertygad om att alla har något att bidraga med. Om man inte hittar det, eller väljer att låta bli är helt upp till var och en.
Jag har känt musiker med enorm talang som ändå inte lyckats. Vad jag menar med lyckats är att få framföra sitt budskap i en form som passar. Att få nå ut till människor och verkligen säga det man vill. Förmedla en känsla. I grund och botten är det vad vi alla strävar efter. Kommunikation. Vi behöver den. Framgång är inte i huvudsak att ta världen med storm genom listettor, musik och film. Eller att tjäna mycket pengar. Att bli ett berömt namn och ansiskte. Att lyckas för mig, är att nå en balans i livet där allt känns bra. Vi har olika mål och förutsättningar. Vi har olika behov, samtidigt som vi egentligen behöver precis samma saker. För att överleva behöver vi föda. Vi behöver föröka oss. Vi behöver sömn. Det är det grundläggande. Men vi behöver också en partner, eller en familj. Vi behöver stöd och värme ,intimitet. Vad jag vill säga, är att hur talangfull man än är, kan man inte bara leva genom konsten. Ta väl vara på er talang, men låt er alltid minnas vilka som står bakom, och vilka ni fått inspirationen ifrån.
Att han en vision är sunt. Sträva efter det du vill med ditt liv. Det DU vill. Om du önskar det stora genombrottet inom populärkultur, eller om du önskar för en familj...det som är viktigt för dig är det enda som betyder något. För att bli en lagspelare måste man känna till sina egna styrkor och svagheter. Och innan man når dit, måste man börja följa sina egna mål. Harmoni. Balans. Finner man det har man lyckats. Det är framgång för mig.

Jag som vågade vägra bloggandet, så länge. Så sker valet 2010

Hur kan det vara så svårt att förstå att vi måste samarbeta? Livet är en lagsport där vi behöver varandra. Alla har något att bidraga med som gynnar laget och för oss alla framåt. De där sololirarna som tar bollen i egna händer och vägrar släppa den ifrån sig, gör visserligen snygga hyllade mål, men vad händer när han blir skadad? Vi hatar. Och min fråga är i huvudsak, varför? Vi har ingen anledning att hata. Vi slåss inte för rätten att föröka oss, eller för tillgång till mat. Vi slåss pågrund av oense, och vi som det vackert heter är en högt utvecklad ras, kan inte lösa våra personliga problem en mot en, spänna ut fjädrar eller stångas tills en kapitulerar, nej vi måste hata så mycket och smitta av oss till andra, och hata i en stor grupp, och gå ut i krig. Det är hudfärg och religion. Det är pengar och fattigdom. Det är tillochmed frisyer och märken på kläder.

Så händer det där vi inte kan råda över. Naturkrafter som slår ner och ödelägger stora områden. Då minsann är vi enade. Det skickas pengar och medicin, och tusentals människor hjälper till med det de kan. Allt från att skänka kläder till att åka och plåstra om skadade människor. Måste det verkligen till en naturkatastrof för att påminna oss människor att vi egentligen är sympatiska och vårdande, och jobbar bäst tillsammans?

Vissa hävdar att vi står över djuren, andra är mer medvetna om vad vi kallar evolution. Hur vi än som individ väljer att se på det, har vi mycket att lära från djurriket. Många arter dör ut, för att vi jagar dem, eller för att det inte längre finns tillgång till föda. Djuren kommer närmare vårt samhälle när vi skövlar skogar. Inga djur är dock utrotningshotade för att de giver sig på varandra. Vi har samma överlevnadsinstinkt som djur. Vi kämpar in i det sista för att försvara oss själva och vår familj. Skillnaden är att djuren aldrig behöver skydda sig från varandra. Nu skriker en massa människor att vissa djur måste skydda sina barn från deras fäder, men det ingår i deras överlevnadsinstinkt. Honan är inte redo att paras igen förrän barnen är självständiga/döda. Var ingår det i vår överlevnad att vi måste döda andra människor? När blev hatet så stort? Det är onödigt att gå in på detajer om förintelsen. Dels för att det är en sådan tragedi men också för att andra människor har mer att säga om hela den historien. Människor som var med. Men vi dödade kallt människor och eller lät dem lida på sätt som inte går att föreställa sig. Vi utrotade inte farliga djur, eller skadedjur, vi utrotade oss själva. Jag har hört rasister som sagt att man inte ska blanda raser. Inte vita med svarta osv. Och de har som exempel att man ju inte parar hund och katt. Hund och katt är inte olika raser, det är olika arter, om någon inte vet det. Ingen rasist som råkar ha en blandrashund? Fy dig isåfall, du står inte upp till din egen  ideologi.

Sverige har enligt vissa historieböcker hållt sig lika neutralt som Schweitz. Enligt andra har vi hjälpt tyskarna. Det kan bara de inblandade svara på. Personligen har jag alltid trott att jag  lever i  ett neutralt och ganska fördomsfritt land. Nu börjar jag bli rädd att jag haft fel. Evolutionen kommer fortgå, men den verkar röra sig i en utveckling för människans del, som skrämmer mig.

//E